singing songs that make you slit your wrists / it isn't that much fun staring down a loaded gun / so i won't stop dying won't stop lying if you want i'll keep on crying (do you care at all?) / did you get what you deserve? is this what you always want me for?
alltså det är ju jävligt märkligt det här egentligen. det här med att släpa sig igenom skolvecka efter skolvecka som någon slags zombie, ligga halvdöd med huvudet på skolbänken genom varenda lektion och räkna timmar minuter och sekunder fram till helgen med tanken ÅH SHIT VAD SKÖNT NU SKA JAG SOVA HELA HELGEN!!!!!!!!!!!!!
...och ändå sitter jag här fredag natt klockan 01.44 med musik på förmodligen lite för hög volym och är egentligen så trött att jag ser dubbelt och är snurrig i huvudet, men inte fan sover jag för det.
istället har jag spenderat de senaste timmarna med att, ja, lyssna på musik (dvs samma spellista som jag länkade x antal inlägg ner, som jag utökat litegrann med ännu mer asnajs musik och som nu går under namnet HÖST. ey, min nya favoritspellista.) och desperat våldföra mig på min överläpp med gummihandskar och en stor tång i hopp om att lyckas vrida av de satans piercingkulorna som suttit som fastklistrade och kunna plocka ut de ungefär 4583947598345 meter för långa ASJOBBIGA läkstavarna. det gick jättebra. på ena sidan. jag fick gå omkring ett tag med nytt smycke i i alla fall halva läppen innan jag till sist, med lite våld, ÄNTLIGEN lyckades rubba piercingkula nummer två. det kändes ganska bra. det kändes mindre bra när jag några sekunder senare misslyckades trettioåttatusenfemhundraarton gånger med att sätta i den nya staven, missade hålet (XD XD XD misstolk XDDDDD lol XD) och tappade piercingen och råkade nästan svälja den och svamlade och fumlade så mycket att jag var 99,9% säker på att hålet skulle hinna läka igen innan jag fick i smycket. vilket gjorde mig asnervös. vilket gav mig lite halvpanik och fick mig att börja skaka. vilket inte riktigt är att rekommendera när man desperat försöker tvinga i ett minimalt piercingsmycke i ett minimalt hål i en läpp som är väldigt svår att få ett vettigt grepp om. det blir inte precis sådär väldigt mycket enklare då.
...till sist prickade jag rätt och det var med ett obehagligt typ knakande ljud som piercingstaven gick igenom det vänstra hålet i min överläpp. det hade liksom hunnit växa ihop litegrann under den evigheten (eller några minuter whatever) jag tog på mig att sätta i smycket.
kort sammanfattning/vad jag lärt mig av detta: JAG SKA ALDRIG I HELVETE BYTA PIERCINGSMYCKEN PÅ MIG SJÄLV IGEN nej tack nu får de här minsann sitta kvar tills jag dör eller så. får jag något plötsligt behov av att byta igen får jag allt släpa mig iväg tillbaka till piercaren för jag gör aldrig om det där igen. ///traumatisk upplevelse
NU SITTER DE DÄR I ALLA FALL fast jag ska nog ändå ta och skaffa några större kulor dock, var ju tydligen efterbliven när jag skickade efter dessa för de är pyttesmå. :-(
